SVART ARBETE

En svart men varm man.

Rolf Almström är författaren och journalisten som blev uppmärksammad för sina egensinniga noveller i början 1990-talet. Succédebuten Sånt man säger följdes upp av ytterligare en novellsamling och sedan en roman. Så blev det tyst i tretton år. Men nu är han tillbaka med en ny roman.

Gamla Almström-läsare kommer att finna en något ordrikare författare men kvar finns humorn (burlesk på svart botten) och musten i språket. Vi får åter stifta bekantskap med människor som hamnat på sniskan i livet, av eller annan anledning, men ändå försöker upprätta en värdighet i tillvaron. Spelplatsen är, som så många gånger förr, Västra Frölunda - den gamla kära betongförorten i Göteborg. Boken handlar om svartjobb och kärlek och om att bli vuxen utan att stelna.

Rolf Almström flyttade vid fyra års ålder till kvarteret Betongpålen i Västra Frölunda, som är byggt i början av 1960-talet. Kvarteret består av tio konkava tandköttsfärgade tolvvåningshus med vita fönsterbågar som får dem att likna sex lösgommar travade på varandra, sedda inifrån. I vart och ett av husen: 72 lägenheter.

Och kvarteret Betongpålen är bara ett av många i området kring Frölunda torg. Här kryllade alltså av ungar. Så vad man än kan säga om uppväxten, inte saknades sällskap.

1977 började han som tryckerilärling. Ett antal jobb senare, hösten 1982, uppstår så möjligheten. Skriva recensioner för en musiktidning. Som provjobb får han Miles Davis The man with the Horn. Han inleder recensionen med raderna: Önskar att jag kunde skriva som Miles spelar. Han spelar få toner men alltid de rätta. Och jobbet var hans. Och sedan dess har han försökt skriva efter det receptet.

Draget till sin spets i den förra romanen Mucka, från 1996, där språket är så nedkokt att vissa meningar bara består av ett ord. Samtidigt kunde vitsiga dialoger breda ut sig över flera boksidor. Det var många som inte tyckte om det, för andra blev det en kultbok om den påtände författaren som rymde från fängelset tillsammans med en inbrottstjuv och åkte på brottsturné genom ett höstgrått Sverige.

De två föregående böckerna, novellsamlingarna Sånt man säger och Vanans makt från 1990 och 1993, blev mer allmänt omtyckta. De plockade upp en gammal svensk novellkonst från 1940- och 1950-talen och gav dem en modern form. De saknade de förväntade knorren på slutet och egentlig handling utan var mer ett utsnitt av livet, i just den där situationen man blir medveten om att nu går det åt helvete. Berättat med en sotsvart humor.

Det var svart men varmt, skrev mer än en kritiker. Andra hävdade att novellerna var mer framstrukna än skrivna.

Att ge liv och värdighet åt de som inte syns i det offentliga samtalet, åt allt det som i medelklassdespotins Sverige endera förnekades eller ansågs behandlingsbart. Att tala om klass helt enkelt. Och det utan att förklara sig eller utgå från en vetenskaplig studie var endera stötande eller, för många, befriande.

Den burleska humorn på den mörka bottnen fick vissa att säga Slas andra att säga Torsten Johnsson eller tidig Ahlin eller amerikansk dirty realism. Själv sa han: Rolf Almström. Sedan kom den stora svenska novellvågen. Och då slutade han skriva böcker.

Drygt tio års tystnad. Vad handlar det om? Skrivkramp? Nej, han har ju försörjt sig på att skriva i alla dessa år. Det handlade om att han inte kunde skriva när han hade små barn, som om all den omsorg han en gång lagt på att skriva böcker nu gick till barnen - och de är ju bara små en gång. Böcker kan man däremot skriva när som helst i livet. Som nu till exempel - och framöver.

Svart arbete började som ett filmmanus. 1996 ringde en producent vid namn Søren Stærmose och ville samarbeta. Regissören Kjell-Åke Andersson ville göra en film om vad som just då höll på att hända i Sverige som en följd av krisen i början av 90-talet.

Det var där och då som en underklass permanentades - följderna ser vi fortfarande: vissa kan inte få ett vanligt jobb, med en lön som går att leva på. Det är också här gängen, mer eller mindre kriminella, uppstår på allvar. Gapet mellan de som har och de som inte har blir oöverstigligt. Det gick snabbt. Från ett land där, naturligtvis inte alla hade samma möjligheter, men där det ändå fanns en chans till ett drägligt liv för de flesta, till ett hårdare samhälle där vissa var utsorterade från början.

Med Almströms erfarenhet från svartbranschen var miljön given. Han skrev ett manus. Ingen lycka med finansiärerna. Han skrev ett manus till. Inte heller det föll finansiärerna i smaken. Det fanns alltså två berättelser, med samma karaktärer och samma miljö så han gifte samman de två till en teveserie - utan lycka.

Så en dag, hösten 2004 satte han sig ner och började skriva på romanen. Under skrivande ändrade både historia och karaktärer sig väsentligt. Så i november 2006, när romanen i stort sett var färdigt, endast de tre avslutande kapitlen återstod, dök ett brödjobb upp. Det var av den karaktären att han inte kunde tacka nej och romanen lades åt sidan. Brödjobbet drog ut på tiden, vilket naturligtvis var till nytta för författarens ansträngda finanser, men romanen blev lidande.

När april 2007 var till ända var också brödjobbet det. Problemet var nu att författaren ådragit sig en mystisk höftskada som måste opereras. Han stod alltså i vårdkö. Smärtorna i höften hade plågat honom sedan hösten 2006 och bara tilltagit, liksom intaget av smärtstillande tabletter - han var nu upp i tredubbel dos. Så han kollapsade helt enkelt. Tålde inte längre piller och var mer eller mindre sängliggande. Men det är ju så att man kan lära sig att hantera smärta i viss mån, så efter några veckor var han på benen, om än försiktigt, försiktigt och planerna på att slutföra boken liggande började ta form.

Då dog hans bror. Som en blixt från en klar himmel föll en fullt frisk man i sina bästa år död ner. Och det är en smärta som man inte lär sig hantera.

Sommaren gick och hösten inleddes med en operation. Rehabiliteringen pågick fram till jul. Vintern och våren ägnade författaren åt frilansjobb för att komma i kapp ekonomiskt. Så färdigställdes boken under sommaren 2008.