 Tio tandköttsfärgade höghus med skarpt vita fönsterbågar är ett landmärke - jo, husen kallades lösgommarna. Kvarterets namn: Betongpålen. |
| Hur? |
|
Jag tycker om böcker som fortsätter i skallen på mig, när författaren lämnar över sin berättelse: här, varsågod, den är din nu. Så när jag själv skriver är jag noga med att inte sluka allt syre för läsaren. Så jag försöker gestalta karaktärerna genom handlingar och vad de säger - eller kanske än viktigare vad de inte säger. Fångar dem mitt i rörelsen, alltså, snarare än att orda om deras klädval och frisyrer eller lägga ut texten om deras förutsättningar och bakgrund. Jag vill ha dem här och nu. Det gör naturligtvis att jag stryker mycket. Bort med allt överflödigt helt enkelt. Vilket kan vara en besvärlig process eftersom det är lätt att fästa sig vid beskrivningar som är kanske poetiska eller fyndiga. Men bort ska de - om jag nu överhuvudtaget har skrivit dem, även om det inte är ovanligt. Jag måste ju veta allt om mina karaktärer. Känna dem väl. Annars är det för svårt att sätta dem i nya situationer och veta hur de ska reagera. Det finns så många schabloner att ta till när man skriver, enkla utvägar som kan vara frestande. Det gäller att hålla sig skärpt. |
